Jag mår riktigt piss nu. På kvällarna lyckas jag somna alldeles för sent och på mornarna vaknar jag alldeles för tidigt, många timmar innan Kasper ens vaknar. Så fort jag är ensam hemma om dagarna (vilket har blivit alldeles för mycket de senaste dagarna) så bryter jag ihop hela tiden. Jag är helt knäckt över att tänka på att min kära katt antagligen måste avlivas. Hon har två kvällar kvar av medicineringen och har inte blivit bättre. Ska ringa veterinären nån dag, men hur ska man orka med ett sånt samtal? Och så måste man få en tid som passar så att Fredrik inte jobbar och att vi kan få barnvakt. Jag orkar fan inte..