Har precis suttit och läst igenom min förlossningsjournal riktigt ordentligt (såhär 3,5 månad i efterhand). är jag helt sjuk i huvudet om jag säger att jag saknar min förlossning? Det var ju en helt fantastisk upplevelse som inte går att jämföra med något annat. Jag känner tyvärr att jag inte har allt för bra tidsuppfattning om förlossningen men känner en stor saknad av just den dagen jag blev igångsatt. Jag saknar sättet man blev uppassad på och den spännande längtan av att någonting mer ska hända.
Och innan, jag var äckligt rädd för min förlossning. Hade till och med tid på specialist mödravården för att prata om min rädsla och för att planera förlossningen så att jag inte skulle vara lika rädd. Men puff pang en dag så var han tvungen att tas ut innan jag ens hade hunnit gå på de träffarna.
Och visst gjorde det ont, värkarna var hemska och just då trodde jag att jag skulle dö och visste inte vad jag skulle ta mig till. För inte är det väl en hemlighet att det gör ont att föda barn? Men den smärtan, det är en smärta som är så välkommen. Man klarar den hur bra som helst och efteråt.. Så lycklig och stolt man får vara! Så ligger man där helt slutkörd och får plötsligt en slemmig klump på magen (bebisen). Och oj.. Vad ska man göra nu? Så börjar det nya livet.

Det var en helt fantastisk upplevelse och jag hoppas få uppleva den igen. Dock inte på ett väldigt bra tag. Om säg så där 2-3 år kanske? MINST! Inte tidigare tack :P