Vänner.. Ja vad skulle man göra utan dom? Just nu är jag i en period då jag inte klarar av att sitta hemma ensam en hel dag och bara pilla här hemma, blir helt galen av tanken! Då är det ju tur att man har massa underbara vänner att umgås med.
Jag har mitt "gäng", vi som hänger ihop sedan gymnasiet, min andra halva så att säga.. Eller kanske inte en andra halva, det är nog mest så att eftersom vi alla är så olika och lever så olika liv så kompletterar vi varandra :) Vi har singlar, sambos, gifta, barnlösa, de med barn, de som bor med föräldrarna, de som har egen lägenhet eller de som bor med någon annan (alltså inte sin partner).

Efter att jag blev gravid så har jag fått flera nya vänner, och det känns väldigt bra eftersom man då har någonting gemensamt som inte alls kanske inte orkar snacka om lika mycket, alltså barn :)
Det är riktigt häftigt hur en graviditet har gett så mycket mer än en underbar bebis, för i samma vända har man fått flera nya kompisar. Vissa seriösa och vissa bara ytliga kontakter.

Jag har haft många vänner som kommit och gått, men de som inte stannar länge kan man väl inte kalla för riktiga vänner? Flera av de vänner jag har nu vet jag att jag kommer ha livet ut, och det är en underbar tanke.
För att veta vad riktig vänskap är så krävs det ju något från båda håll. Hur svårt är det egentligen att bara slänga iväg ett sms eller ett samtal? För riktig vänskap handlar väl ändå om att båda hör av sig till varandra och att det inte bara är den ena som ska smsa och fråga hur allt är och föreslå att man ska umgås? Hur upptagen man är med sitt liv så tycker jag att ett sms kan man ändå lyckas skicka iväg och inte tänka att den andra ska smsa först. Luddigt? Ja sån är jag :P

Så det här är till er alla mina vänner.. Jag älskar er!

Nu ska jag fixa lite och sen umgås med en av de riktiga vännerna som jag har, Emma min älskade.


Är hon inte söt? :D