Jag vet att jag ska vara väldigt tacksam som har en bebis som sover bra på nätterna, han somnar ju oftast innan 20 och vaknar mellan 7-8 på mornarna. Ett riktigt drömläge för mig med andra ord. Men vad gör man när man själv inte kan sova? Jag har inte sovit ordentligt på snart ett år, först hade man ju slutet av en graviditet och sen så kom ju lillen. Egentligen borde jag ju kunna sova hur bra som helst eftersom jag har en bebis som sover bra. Men så är det tyvärr inte. Jag ligger ofta vaken länge på kvällarna eftersom jag inte kan somna. Alltid när jag ska börja sova så snurrar tusentals tankar i huvudet. Vad jag ska fixa för mat nästa dag, vad vi ska göra nästa dag, hoppas att Kasper inte vaknar för tidigt (klockan 6, men varför skulle han göra det egentligen?). Jag tänker på allt mellan himmel och jord, från riktigt onödiga till allvarligare saker. När jag väl har somnat så vaknar jag och måste gå på toa. På morgonen när Fredriks klocka ringer så vaknar jag och måste väcka Fredrik. Då är väl klockan mellan 5-7 (beroende på hur han jobbar) och då känner jag ofta att det är onödigt att somna om eftersom Kasper antagligen vaknar när som helst och så kan jag passa på att fixa massa saker nu när han fortfarande sover. Och de mornar som Fredriks klocka inte ringer (alltså när han är ledig) så brukar vi komma överrens om att Fredrik ska ta Kasper på morgonen. Då vaknar jag när Kasper vaknar och så måste jag väcka Fredrik.. Och så kan jag inte somna om eftersom jag ser det som ett bra tillfälle att fixa alla dessa grejer igen, och så finns de gånger som jag skiter i att väcka Fredrik och går upp och tar Kasper själv eftersom jag vet att jag ändå inte skulle kunna somna om.

Jag får alldeles för lite sömn om nätterna, det vet jag och det är inte alls skönt.

Dumma onda cirkel!