Det känns som att allting är mitt fel. Hade jag bara inte bokat veterinärtiden hade vi ju fortfarande haft kvar henne. Min älskade kissekatt. Det gör ont, bröstet värker och tårarna sprutar. Sömn, vad är det? Jag känner sån skuld.. Jag väntar på att hon kommer tillbaka när som helst. Det måste hon ju. Jag får ingen luft och är helt förkrossad utan henne. Jag är svag och så långt ner på botten som det bara går att. Jag är så rädd för att inte komma över sorgen och hamna i något hemskt. Jag vill inte skjuta undan folk för jag vet hur illa det kan sluta för mig. Skulle nog behöva sömn och mat för att bli en människa igen, men tyvärr tar det emot alldeles för mycket. Jag är så otroligt glad över att ha Fredrik hemma nu, älskar honom så sjukt mycket!