God kväll.
Jag kommer nog inte lägga ner bloggandet, inte just nu i allafall. Men känns så enformigt att alla mina inlägg är så himla deppiga nu för tiden. Ni måste ju nästan tro att jag är världens mest deprimerade människa, men det är jag verkligen inte. Anledningen till att de flesta av mina inlägg är så deppiga just nu är ju förstås för att jag mår dåligt över det här med katten. Men de hemska känslorna som jag skriver om kommer ju bara upp när jag är ensam hemma. Och det är just när jag är ensam hemma och Kasper ligger och sover som jag faktiskt kan ha en möjlighet att uppdatera bloggen. Men det är just då som alla de känslorna kommer fram också.
Men annars på dagarna när Fredrik är hemma så är jag inte sådär deppig (förutom efter att vi släckt lampan och sagt god natt) och på dagarna när jag umgås med Madde (är ju det som jag gör för det mesta) inte deppar jag då. Vi skrattar ju hysteriskt hela tiden och har så sjukt kul tillsammans. Att jag fick lära känna henne är en av de största händelserna i mitt liv. Utan henne hade livet varit så annorlunda. Nu ska inte mina andra kompisar ta illa upp, men både jag och Madde har barn och är därför mammalediga vilket betyder att vi kan ses om dagarna. Alla mina andra pluttisar jobbar ju på dagarna. Men jag är evigt tacksam för att jag fått henne i mitt liv.
Nu kom jag lite ifrån ämnet här märker jag. Det jag vill komma fram till är i alla fall att visst mår jag dåligt över det med katten, men försöker se till att hitta på saker om dagarna så jag inte sitter hemma och grubblar över det. Och snart blir det stora förändringar i våra liv, ska inte just nu avslöja vad det handlar om men riktigt stora förändringar. Sen är det jul och mys och massa kul så det blir nog lite positiva inlägg också. Och då kommer det hända lite nya saker för våran familj och sånt. Så det blir bra :)

Ni får tala min deppighet ett tag, bloggen kan kännas som ett bra ställe att avreagera sig på vissa gånger.

Tack för att ni orkar läsa, och massa tack för att ni orkar kommentera.